Ibland behöver jag nypa mig i armen. Inse att jag lever min dröm. Men allt som finns med oss varje dag är så lätt att ta för givet. Att vänja sig i en situation och kanske inte uppskatta det positiva vi har eller välja bort det dåliga som sänker oss, för det är så vi människor fungerar, för att leva och överleva. Så kanske är det dags att lyfta blicken, nypa dig i armen och se om DU är vaken.
Idag när jag tog några andetag på altanen, med snö mellan tårna, glittrande iskristaller i träden och en sol på väg upp, då vaknade jag till, inte enbart av kylan utan också av påminnelsen att jag inte bara lever min dröm utan att jag faktiskt lever i och på min dröm. Så tacksam över att jag tog de där första trevande stegen för många, många år sedan. De var inte så skrämmande då, kanske ska skylla det på att jag var yngre, och med facit i hand borde de kanske ha varit förenade med lite rädsla i alla fall. På ett sätt är jag nog tacksam över att jag då inte visste vad jag vet idag. Jag erkänner, oron smög sig på för även jag är en person som trivs i trygghet, även om trygghet bara är en illusion. Det hinner hända mycket på 15 år och med åren en värdefull erfarenhet. Återigen, utan er hade detta inte varit möjligt.
TACK!!!
Ps. Såg sedan på bilden att jag går i en liten fågels fotspår.
