juni 9, 2020

Var tog tiden vägen

Kramade precis hejdå till yngsta dottern. Ryggsäck på ryggen och bara ben och så cyklade hon iväg till skolan för att göra terminens sista prov. En dag i juni, en vecka kvar till sexornas skolavslutning. Hon, vår minsta. 

Den äldsta sonen fick nyckeln till sin första egna lägenhet häromdagen. Till hösten börjar nästa steg för honom. Gymnasiet. På annan ort. Nästan 30 mil härifrån. Men ja, han flyttade dit redan förra året, för att leva sin dröm, få närheten till hockeyn så han flyttade hem till farfar. Först en svår känsla att ha en 15-åring så långt bort men nu i efterhand så otroligt glad och tacksam att han har fått möjligheten att bo med en person som är född på 40-talet och har en annan unik historia att berätta.

Och så han där i mitten. Sonen som var så liten då han föddes en otroligt kall decemberkväll precis före jul för fjorton år sedan. Han som tillbringade sin första tid på sjukhus. Nu är han snart längre än oss alla. Han som utseendemässigt liknar mig mest. Det där mellanbarnet som man vill ska få känna sig äldst OCH yngst men blir både och eller varken eller. Någons lillebror. Men även någons storebror. Den känslan. Jag vet hur det känns. 

Dessa tre. Mina kärlekar och mina utmaningar. Tid med er är underbart. 

Bilden är nu sex år gammal och orden ett par år. Där är de tre. Mina barn njuter av sommarlov. Håret är blött och de har precis varit och badat. Det var min första sommar som nyseparerad och det är barnens pappa som tog bilden och skickade den till mig. Jag blev så glad över fotot. En sådan där glädje som känns vemodig och kärleksfull samtidigt, och som etsar sig fast. 

Trots att min värld var annorlunda och att familjen inte längre var en familj som tidigare, så skrattade våra barn. De ramlade av cykeln och skrapade knän. De åt glass och kliade på myggbett. De fick nya fräknar på näsan och gräsfläckar på kläderna. De bråkade med varandra. Vi läste sagor och spelade kort. Och de blev kramade av sina föräldrar, men inte samtidigt. Jag ska inte försköna bilden av en familj som går sönder. Visst är en skilsmässa och separation en omtumlande, tragisk och utmanande händelse och kanske är det den mest svåra fasen i det vuxna livet. Att inse att det inte blev som det var tänkt. Bilden av framtiden som går i kras. Ofta finns det arga känslor, skuld och dåligt samvete med i processen. Att någon av de vuxna är mer sårad än den andre är nog mer regel än undantag. Känslor. Logistik. Ekonomi. Visst har det varit svårt, krångligt och en del saker på vägen fram till idag har verkligen blivit mindre bra. Helt ärligt, mycket blev väldigt dåligt. Det är lättare nu. 

En viktig reflektion; En gång i livet valde vi att leva och skaffa barn med en före detta partner. Vi såg något vackert och värdefullt hos den personen. Kom ihåg det! Varför skriver jag? Varför väljer jag att berätta min historia? Mest för min egen skull så klart, för att jag alltid har skrivit, för att det ger mig ett lugn och då jag sätter ord på mina tankar så ser jag mer tydligt vad det är som händer. Samtidigt så tror jag att jag är en del av alla andra. Jag är inte unik på något sätt, vi bär på samma sorger, tvivel, grubblerier och svårigheter. Men jag tror även på att vi njuter av samma lycka, glädje och bubblande skratt. Att dela med sig av sina tankar gör det svårare lättare att bära och det enkla ännu enklare. 

Och bara för att jag var ledsen betydde det inte att mina barn var det. ❤️

Related Posts

Bada varje dag?

Sommarlängtan

Mammas dag

Varför?

Annika Berger


Your Signature

LÄMNA EN KOMMENTAR

Your email address will not be published. Required fields are marked

{"email":"Email address invalid","url":"Website address invalid","required":"Required field missing"}