Vi pratar en hel del om livet nu. Om hur annorlunda allt blev. Hur världen krympte på något vis. Vardagen som numer handlar om att ’ta en dag i taget’, fast inte på det där sättet som vi valt själva för att kunna njuta mer av nuet, utan för att vi hamnade i en oviss situation.
Vi jobbar hemifrån om vi kan, vi förändrar vår arbetssituation på ett kreativt sätt och vi har uppkopplade möten istället för att ses. Vi försöker begränsa våra kontakter med andra människor. Håller avstånd. Avstår från kramar och närhet. För att ta ansvar. Och för att det inte finns några alternativ.
Det här var våren då ord som ’social-distansering’, två-meters-regeln, karantän, immunitet och antikroppar blev vanliga även i en sjuårings ordförråd.
Vi träffar inte våra föräldrar och pratar mer än någonsin i telefonen. Och glömmer vi bort att ringa en dag brottas vi med dåligt samvete. Våra barn får sjunga ’Den blomstertid nu kommer’ i det egna klassrummet utan familj och anhöriga. Och istället för att lyssna på rektorns tal i matsalen så får de se ’avslutningen’ på en skärm via zoom. På skolgården får endast en förälder möta upp. De planerade bröllopen och 50-års festerna blev visst inställda. Phu…! Jag hoppas av hela mitt hjärta att de bara blev framflyttade och inte avbokades för alltid.
Jag uttalar ofta min fundering högt.
Vad kommer vi att säga nästa år i maj när vi blickar tillbaka på tiden vi lever i nu? Att följa den röda tråden bakåt. Hur ser vi på det här då? Vad kommer den här tiden ha gjort med oss? Vad kom ut på andra sidan? Och har vi ens landat då?
Det vi kan veta är att ingen ännu har något facit. Att vi inte kan veta. För ingen vet. Inte så konstigt att känslorna åker berg och dalbana. Ibland så målinriktad. Och i nästa andetag så liten, fundersam och tvivlande. Som alla figurerna i Nalle Phu samtidigt.
Jag brukar beskriva yogans kraft med att hitta känslan av styrka och svaghet samtidigt. Det hårda och det mjuka. Det tunga och det lätta. Sorg och glädje. Hitta motsatserna och låta de förenas och på det sättet finna balans.
Lätt????
Toksvårt faktiskt.
Men det här ett svar på ’varför’ vi letar pusselbitar för att hitta huvudstående. Letandet håller oss fokuserade och med det så kommer balansen. Övandet ger oss en rutin att ’hålla i handen’ då det stormar. Praktiken på mattan ger oss andetaget, välbefinnandet och nöjdheten.
Ingen behöver någonsin stå på huvudet. Men vi kan behöva allt det där andra som vägen dit ger oss!!!!
Så nu vet du ’varför’ jag står på huvudet.
Nyfiken på vad djupa andetag kan göra för dig? Hör av dig i så fall.
Tack för att du läser!!!!
❤️✨
